Hem

Orienteringstavla - alla sidor

Om föreningen

Nyheter

Framtiden väljs i kassan

Hälsans fiender

Att förebygga ohälsa

Kost

Kosttillskott

Pillerkulturen

Vården

Alternativen

Folkhälsoexperimenten

Försiktighetsprincipen

En solidaritetsfråga

Press

Kvicksilver: förfärligt, men ofarligt

En knapp vecka innan Uppdrag granskning sände programmet lades en artikel ut på denna hemsida som skildrade myndighetsagerandet mot en organisation som försökte väcka opinion i Amalgamfrågan, och där gavs också några nedslag i kvicksilvrets giftiga historia. Exemplen var från såväl äldre som nyare tider.

Guldsmeder är en yrkesgrupp som kan vara utsatt för precis samma typ av exponering som demonstrerades i TV-filmen när kopparamalgam värmdes i en sked, och man bokstavligt kunde se kvicksilverdroppar bildas på ytan. Droppar som förångas och andas in om man inte vidtar skyddsåtgärder. Guldsmederna kontrollerar guldets renhet (det kallas probering), och en gammal metod är att använda kvicksilver. 1772 skrev överdirektören vid Controll-Werket, Axel Bergenstierna, en Anwisning Til Gulds och Silwers Proberande...Guld-och Silwerarbetare til tienst. Den tjänst Bergenstierna gjorde guld- och silverarbetarna var att visa en metod att mäta dessa metallers renhet utan att använda kvicksilver. Även om kvicksilver var i flitigt bruk som läkemedel, så var man inte okunnig om dess skadlighet.

En annan yrkesgrupp, som yrkesmedicinare borde ha god kunskap om, är rörmokare som tvingas svetsa upp gamla vattenlås som rostat igen. Det händer att dessa agerat kvicksilverfällor, men för så länge sedan att ingen kommer ihåg det. När vattenlåset lossnar träffas den stackars rörmokaren av ett moln av kvicksilverånga. Ibland leder det till akuta förgiftningsskador och ambulans till sjukhus, ibland dröjer det innan förgiftningssymtomen visar sig. Skillnaderna har två orsaker. Den ena är hur hög kvicksilverhalten är i den ånga som slår upp ur det lossnande vattenlåset. Den andra orsaken hänger ihop med individens känslighet, något som kan variera oerhört mycket. Det här talar aldrig yrkesmedicinarna om offentligt, och det omnämns definitivt inte i samband med amalgam. Där sipprar kvicksilverångan ut, snabbt från det numera förbjudna kopparamalgamet när det värmdes av tandsköterskor, långsamt i patienternas munnar där amalgamet placeras.

Att de individuella skillnaderna i känslighet är stora kan illustreras genom att peka på förgiftningsfall, där personer (med eller utan avsikt) fått i sig metalliskt kvicksilver. Det finns beskrivningar på patienter som fått i sig avsevärda kvantiteter, och klarat sig till synes utan några som helst effekter, samtidigt som det finns beskrivningar på patienter som avlidit vid betydligt mindre doser. Dessa skillnader är viktiga, eftersom de så till den milda grad missbrukats av experter och myndigheter i årtionden. Bevisar den opåverkade patienten att kvicksilver är ofarligt, och att de som avled dog av andra skäl? Bevisar förekomsten av friska tandsköterskor att de som är sjuka inte kan vara sjuka av kvicksilverexponering? Alla räddningsarbetare vid Tjernobyl dog inte. Bevisar det att den radioaktiva strålningen i själva verket är ofarlig? De här exemplen är hårddragna, för de är så uppenbara. Men när forskarna är oeniga, och alla forskningsresultat inte överensstämmer, så är det precis med sådana argument man skapar osäkerhet. Och, när man inte säkert vet, då kan man ju inget bestämma. Att så tvivel genom att skapa osäkerhet kring kunskapen är den viktigaste strategin industri och myndigheter har till sitt förfogande när det gäller att vilseföra "opinionen", eller med andra ord: desinformera med propaganda. Vetenskapsjournalisterna är de första som låter sig luras.

En förbisedd aspekt när det gäller effekterna av kvicksilverexponering i tandvården är den expertis som alla förväntar sig ska veta något om kvicksilvrets giftighet, och dit hör förstås tandläkarna som står i första ledet. Vad är det då de grundar sin expertis på? De genomgår en lång utbildning och får veta att den är något att vara stolt över för den ligger i "forskningsfronten". Så tränas de ordentligt i sitt hantverk. Sedan kommer de ut i yrkeslivet som legitimerade experter. Vad har de då fått lära sig om kvicksilver, och vad har det för konsekvenser?

I Göteborg under 90-talet höll Odontologen seminarier för allmänheten under den vetenskapsvecka som universitet ordnade årligen. Där hade man under några år ett seminarium där amalgamets ofarlighet "bevisades". Samtidigt använde man en lärobok i toxikologi (läran om gifter) som talade om att metalliskt kvicksilver (sådant som används i amalgam) var ofarligt. Mot den bakgrunden kan man ana hur en yrkeskårs kunskap formades, och det för mindre än ett decennium sedan. Tandläkarna vet alltså att kvicksilver i amalgam är ofarligt, för det har de fått lära sig. Då vet de också att patienter, tandläkare och tandsköterskor som inte mår bra, i alla fall inte mår dåligt av kvicksilvret i amalgam. Denna inlärda okunnighet är också smittsam, t. ex. till läkare som litar på att tandläkarna vet vad de gör. Eftersom tandläkare och läkare är överens så måste det ju vara sant. Knappast en hälsosam grund för folkhälsan, men utmärkt för de som har andra avsikter.

Nu är inte kvicksilver det enda ohälsobringande som dragits över allmänheten. Ett aktuellt exempel är den ständigt ökande mikrovågsstrålningen och utbyggnaden av det trådlösa samhället som accelererar bestrålningen utan möjligheter för folk att vare sig säga nej tack, eller att skydda sig. Mycket talar för ett samband mellan skador av exponering för kemikalier och känslighet för mikrovågsstrålning. Många amalgamskadade har blivit elöverkänsliga. Hur det förhåller sig med andra sorters förgiftningar och elöverkänslighet vet ingen.

I fråga om kvicksilver så har denna och föregående artikel handlat om hur en folkhälsofråga hanteras bokstavligt kontraproduktivt. De som drabbats av ohälsa får både bidra till skadegörarnas försörjning via skattsedeln och betala med förlorad hälsa med de inskränkningar i livskvalitet som följer. Till det kommer också att de hamnar i en marginaliserande offerroll.

Är detta unikt? Eller, finns det fler exempel? Naturligtvis finns det mer av den varan. I fyrtio år har svenska folket plågats med kostråd som gör oss sjuka, och när vi blir sjuka garanterar den anbefallda kosten att vi fortsätter vara sjuka. Det sägs att vi blir friska av att äta fettsnålt. I själva verket borde vi leva som förr i tiden, nämligen kolhydratsnålt. Myndigheterna som i likhet med ansvariga politiker lider av ofelbarhetssyndromet tycker att vi ska bli sjuka och hålla oss sjuka, för det håller dem sysselsatta. Det pågår en intensiv strid om detta. Den tidigare fibromyalgisjuka (åt fettsnålt, men blev frisk när hon ändrade till kolhydratsnålt) distriktsläkaren Annika Dahlkvist skriver en blog där hon gisslar den eminensbaserade vetenskap som sätter evidensen ur spel. En annan bloggare på detta tema är Lars-Erik Litsfeldt som skrivit boken Fettskrämd . Han tröttnade på att följa doktorns bantningsråd och bara bli tjockare på kuppen. Till slut bestämde han sig för att göra tvärtom, och kilona rasade. En stycke om dietisternas roll som legitimerade desinformatörer till försvar för fettsnålheten förtjänar särskild uppmärksamhet. Det behövs utbildade yrkeskårer som stödtrupper för att kontraproduktiviteten ska understödjas och upprätthållas.

Sensmoral: som goda samhällsmedborgare ska vi lydigt förlora vår hälsa för att de, som vi försörjer via skattsedlarna, på myndigheterna och i vården ska känna sig nyttiga. Så måste det väl vara, när alla vet att kvicksilver är förfärligt samtidigt som det är ofarligt, därför att alla forskare inte är överens om hur det är farligt. Eller som Ingvar Skare skrev i Kemikalieinspektionens remissvar till Miljödepartementet 1996 om kvicksilveravvecklingen:

"Finns det några paralleller inom den övriga sjukvården, där patienter av kostnadsskäl erbjuds behandlingsalternativ med material som klassas som miljöfarliga? Det torde vara svårt att hos allmänheten skapa förståelse för att den enda platsen i miljön där kvicksilver kan accepteras är i munnen, samtidigt som användningen av övriga kvicksilverhaltiga produkter i samhället successivt förbjuds och kvicksilveravfall aktivt insamlas för planerad slutförvaring i specialutrustade gruvhål."

Mot den bakgrunden finns inte mycket att hoppas på när det gäller åtgärder som ska förbättra folkhälsan. Det kommer att fortsätta bli värre.