Hem

Orienteringstavla - alla sidor

Om föreningen

Nyheter

Framtiden väljs i kassan

Hälsans fiender

Att förebygga ohälsa

Kost

Kosttillskott

Pillerkulturen

Vården

Alternativen

Folkhälsoexperimenten

Försiktighetsprincipen

En solidaritetsfråga

Press

Varför ska vi låta oss förgiftas?

I ett pressmeddelande från Amalgamskadefonden säger rubriken att Socialdepartementet hotar med allvarliga juridiska konsekvenser. Det låter intressant. Vad är det man inte får säga?

När jag ringer den ansvarige på Amalgamskadefonden, Thomas Karlsson, berättar han att han fick ett telefonsamtal från socialministerns pressekreterare. Denne var uppenbarligen inte glad över filmen. Han meddelade också att departementets jurister tittade på ärendet. När sedan pressmeddelandet kom ut skickade pressekreteraren ett mail till Thomas Karlsson där han förnekade hot om juridiska konsekvenser, och tydligt sa att de får göra vilka filmer de vill. Det enda han velat framföra var att Socialdepartementet skulle kunna uppfattas som avsändare.

Hot eller inte hot? Låt oss vänta med domen. På TV 5 har man också blivit kontaktade av Socialdepartementet. Man ville veta vad som ska komma härnäst, och kanske därefter. Detta eftersökande är upplysande. Storebror har blivit orolig, och Storebrors oro stillas med krishantering enligt standardiserat PR-recept.

Hur hotar man utan att hota? Jo, om man har stora resurser till förfogande, och den man misshagas av har jämförelsevis små resurser då säger man: våra jurister tittar på det här! Det är inget uttalar hot, men väl ett förtäckt hot, och det kan räcka långt. De som vill tysta vittnen som kan berätta obehagliga saker i rätten ringer och upplyser om att man vet i vilken skola barnen går. Det är ofta effektivt. Tilltänkta vittnen tappar minnet och får tunghäfta, trots att inget hot uttalats. Det räcker så bra med förtäckta hot. Muskler talar, och resurser är juridiska muskler. Sådana har naturligtvis Socialdepartementet. Det vet Thomas Karlsson. Därför uppfattade han hotet. Och det var meningen, fast det inte var något hot. Departementets kontakt med TV 5 lugnade inte Thomas Karlsson. Det var heller inte meningen, men en del av krishanteringen.

Vari består då krisen? Jo, det är naturligtvis den, från Amalgamskadefondens sida säkert medvetna, elakheten att uppmana tittarna att vända sig till Socialdepartementet för information om amalgamets skadeverkningar. Våra myndigheter har i decennier förnekat att amalgamet skulle kunna ha några skadeverkningar, förutom sällsynta allergiska reaktioner, som när de förekommer också regelmässigt förnekas eftersom amalgam är ofarligt. Kort kan man säga att Socialdepartementet varit en del av den desinformationsapparat som förnekar att amalgam kan vara skadligt för någon. Man har varit delaktig i att föra allmänheten bakom ljuset. Nu riskerar man att allmänheten ska begära information i stället för desinformation.

Vad finns det då för information att ge? Undertecknad har följt denna och andra s. k. kontroversiella frågor om miljö och hälsa under många år, och stött på en del saker som det sällan eller aldrig pratas om. Jag ska berätta en del som belyser information som finns, den desinformation som givits och varför desinformationen är nödvändig.

I slutet på 90-talet fick dåvarande Forskningsrådsnämnden (FRN) i uppdrag att utreda frågan om "oral galvanism", dvs amalgamfrågan. Det slutade med att en majoritet av experterna konstaterade att amalgamet innebar en risk för hälsan, men politikerna i nämnden struntade i det och sa att det inte fanns någon risk.

FRN anordnade flera seminarier under sitt utredningsarbete. Jag deltog som åhörare i två av dessa. Vid den tiden hade jag en hemsida på internet, MercuryPage, om metaller i miljön och dess möjliga effekter på hälsan. Där fanns en mängd information om forskning som vid den tiden inte var tillgänglig för allmänheten som den är nu. Att veta vad forskarna redovisade för resultat, och hur de kom fram till dessa, var fortfarande i hög grad ett privilegium för "expertisen". Innan det första seminariet började var folket samlat utanför möteslokalen. En man banade sig fram mot mig och undrade vänligt vem jag var. Den nyfikne mannen var medicinalråd på Socialstyrelsen med ansvar för "amalgamfrågan". Han stillade sedan sin nyfikenhet ytterligare genom att sätta sig vid samma kaffebord i pausen. Medicinalrådet återkommer i nästa historia. Som en parentes kan nämnas att en person involverad i frågan om kvicksilvrets hantering med avseende på miljöefffekterna skickade ett mail till mig strax innan detta seminarium, där han talade om att han underrättat utredningsens sekreterare om mina aktiviter på nätet. Mot den bakgrunden drog jag slutsatsen att medicinalrådets nyfikenhet inte var slumpartad.

Ett av de första anförandena under detta seminarium gavs av en av Socialstyrelsens experter på kvicksilver, som är ymnigt förekommande i amalgam, och för de flesta ett välkänt miljögift. Så giftigt att det numera inte får användas, utom i munnen. Experten berättade om sitt brinnande miljöintresse, och tog ett rejält kliv på ett par tusen år bakåt i historien. Redan på romartiden hade man misstänkt att kvicksilver var skadligt för hälsan. Det misstänkte man också i kvicksilvergruvor i södra Europa, och då var vi plötsligt nära nutid. Märkligt nog, sa han, kunde man inte hitta några samband när man sökte. Så började han själv forska, och tänka sig, hur han än letade kunde han inget finna. Eftersom han var expert, så kunde ju inget finnas som han inte kunde finna, kunde vi förstå.

Tusenårskliv i historien missar det som händer under mellantiden. År 1812 höll läkaren Johan Odhelius ett tal inför Vetenskapsakademien, där han pläderade för att syfilis skulle behandlas med guld i stället för kvicksilver. Om kvicksilvret hade han följande att förtälja:

"Siphilitiske sjukdomar hafve vi, sedan 15:de Seculum, med säkerhet kunnat bota med Mercur, så att, i hänseende dertill, denna nya Curmetod [guldet] ej skulle synas vara synnerligen betydlig; men den har visat sådan beskaffenhet, att det troligen bör räknas för en ganska nyttig uppfinning, ty mercuren har, i sin botande kraft, ofta en svår egenskap, deruti, att han hastigt och häftigt angriper mun, tunga och läppar med inflamatoriske sårnader, svulnader, hudlöshet, stark spottning, stinkande andedrägt och kroppen får en scorbutisk art, hvilket allt gifver den sjuke många plågor och Läkaren mycket bekymmer att moderera. Men sådane olägenheter följa icke på guldpreparatens nyttjande..." Odhelius, Joh. L.: Tal Om Veneriske Sjukdomars botande med upplöst Guld. Hållet...i Kongl. Vetenskaps-Akademien. Den 19 Aug. 1812. Stockholm, Tryckt hos J. P. Lindh, 1812.

Naturligtvis har en del hänt efter 1812. På 1830-talet började en del hantverkare laga tänder på folk med amalgam, vilket inte sågs med blida ögon av läkarna. Nu var amalgam ett mycket bra material att jobba med, lättformat och satt väl i tänderna. Bruket spred sig och så småningom utvecklades tandläkaryrket, men från två håll. Dels hantverkare, dels från den medicinska sidan. Länge pågick strid om amalgamets vara eller icke vara som tandlagningsmaterial. På 1920-talet vann "hantverkarna", av praktiska skäl kan man säga. Det för tandläkaren lätthanterliga gick före alla andra hänsyn.

På 1950-talet drabbades en fattig fiskarbefolkning i Minamata, Japan, av kvicksilverförgiftning på grund av utsläpp från en fabrik i bukten där fisken hämtades. Innan man funnit orsaken till de allvarliga neurologiska symtom som blev allt vanligare gissade läkare på tungmetaller som orsak på grund av likheten med tungmetallförgiftning. I slutet på 50-talet konstaterades att förgiftningen berodde på organiskt kvicksilver. Alltsedan dess har amalgamförespråkarna hävdat att det är organiskt kvicksilver som är hälsovådligt, inte oorganiskt. Det är farligt att äta fisk med höga kvicksilverhalter, men inte farligt att ha amalgam som avger kvicksilverånga i munnen. Att det kvicksilver man använt medicinskt, och slutat med på grund av de allvarliga och välkända biverkningarna, glömde man bort så fort man bara kunde. Ändå vet man, och där finns inga motsägelsefulla vetenskapliga resultat att bråka om, att personer som exponeras för endast organiskt kvicksilver ändå kommer att ha påvisbara mängder oorganiskt kvicksilver i blod och urin. På samma sätt förhåller det sig med de som aldrig äter fisk, men har amalgam i munnen. De har organiskt kvicksilver i blod och urin, trots att de inte utsatts för någon exponering. Vilket som är värst för hälsan, och varför, det vet man helt enkelt inte. Däremot kan sägas att de japanska läkarna drog en riktig slutsats när de antog att det rörde sig om tungmetallförgiftning, vilket det senare sällan kom att talas om.

Efter denna utvikning om hur expertisen gått vilse och tappat den kunskap de borde ha ska vi ta ett kliv framåt till ett annat seminarium.

Vi kan lämna seminariet åt sidan, för den historia jag nu ska berätta handlar om det som utspelade sig under lunchen. Där, liksom i kafferum och korridorer kan man prata fritt, för inget kommer i protokollen, och det som inte dokumenteras det har ju inte hänt. Det hör till god ton i både akademisk och administrativ värld att respektera den verklighet som är offficiell, oavsett vad man egentligen tänker och tycker. Som outsider i förhållande till båda dessa världar kan jag strunta i det, och berätta det andra inte kan berätta. Vid denna lunch kom det bekanta medicinalrådet och satte sig jämte mig, och började prata om amalgam. Jag förstod snabbt att jag var etiketterad som "amalgamist", och skulle få klart för mig vad som gällde. Tonen var mycket bestämd, och den läxa jag skulle lära avslutades med följande konversation (den är så enkel och har fäst sig så starkt i minnet, att den säkert är tämligen ordagrann):

- Och det begriper du väl, att Socialstyrelsen aldrig skulle kunna erkänna att amalgamet är farligt för hälsan, det skulle ju kunna få katastrofala samhällekonomiska konsekvenser! sa medicinalrådet.
- Det är väl inte Socialstyrelsens sak att avgöra det, invände jag.
- Jo, det är det! sa medicinalrådet med både emfas och viss otålighet.
- Men, det är väl politikernas sak att ta ställning till vad som är katastrofalt eller inte, svarade jag, och något mer som förmodligen visade att jag inte tagit reson, och därmed upphörde diskussionen.

Beträffande de katastrofala samhällsekonomiska konsekvenserna, så visar det på en förskräckande okunnighet hos medicinalrådet. Hans farhågor bottnar i att alla med amalgam i munnen omedelbart skulle få sina fyllningar ersatta, och det vore ju ingen liten sak, ens i slutet på 90-talet, eftersom en stor del av befolkningen hade mun full med amalgam rent bokstavligt. Nu är det emellertid så att avlägsnandet av sådana fyllningar innebär en exponeringsrisk, alltså risk för att patienten ska må dåligt av exponeringen. Därför ska inga fyllningar tas bort på den som mår bra annat än när de tjänat ut och ändå ska bytas. Att det förhåller sig så har visats av den expert som berättades om ovan. Han sa visserligen att han aldrig sett någon som visat reaktion på amalgam, men då glömde han den friska försöksperson som reagerade på bortatagandet av amalgamfyllningar, och som han på doktorers vis självklart tolkade som en biverkan av den åtgärd som utförts. Den artikel där detta beskrivs ägnar stort utrymme åt just detta fall.

Det medicinalrådet avslöjade i sitt uppfostringssamtal var att myndigheten såg som sin uppgift att ljuga, och att det ingick i myndighetens uppdrag. Jag har inte lyckats finna någor stöd för denna uppfattning. Däremot tycks det ligga i linje med ett politiskt önskemål att ha en följsam expertis som säger det man vill höra, och som med den auktoritet expertstatusen ger kan ljuga trovärdigt.

Att dölja risker är allt viktigare i vårt genomkemikaliserade samhälle, alltså inte bara en angelägenhet för regering och myndigheter, utan i lika hög grad för den industri som producerar de gifter vi är bemängda med, och inte kan skydda oss från för att de inom något årtionde finns överallt. Riskerna är möjliga att dölja eftersom det finns en tjänstvillig kår som levererar de frisedlar som önskas. Om USAs livsmedelsbestämmelser för gifthalter i mjölk skulle tillämpas fullt ut, då skulle amning förbjudas.

Sorgligt nog är hanteringen av ohälsa en mycket lönsam affär för många, medan få har något att tjäna, utom bevarad hälsa förstås, på prevention och försiktighet. Ohälsa innebär ökad konsumtion. Prevention och försiktighet innebär minskad konsumtion. Därför ska vi låta oss förgiftas, för tillväxtens skull.

Ring eller skriv mail till Socialdepartementet och begär information. Stöd Amalgamskadefonden !

Bo Walhjalt

Denna artikel har följts upp med: Kvicksilver: förfärligt, men ofarligt

Länkar till mer läsning:

En beskrivning av hur kvicksilver läcker ur amalgamfyllningar med en animerad film som visar vad som händer på fyllningarnas yta i mikroskopisk skala – alltså detsamma som visades i den norska filmen (visad i SVT 28 mars 2006) om tandsköterskornas utsatthet när de värmde tabletterna i skeden, men då syns för blotta ögat!

En väldokumenterad artikel om symbiosen mellan tandläkarnas yrkesorganisationer, materialindustrin, myndigheterna och de vetenskapliga publikationerna. Detta har varit välkänt i många år, men eftersom myndigheterna ingår i symbiosen har de inte sett någon anledning att ändra det vinnande konceptet – en välmående verksamhet på patienternas bekostnad.

En artikel med anledning av forskning som gått vilse och trott att man funnit att amalgam hade vitamineffekt när det i själva verket var tvärtom. Nyheten att man blir friskare av amalgam fyllde hela Götebborgspostens löpsedel. (Socialstyrelsen protesterade inte, trots att man där anser vitaminer verkningslösa om inte ett laboratorieprov visar bristvärde.)