Hem

Orienteringstavla - alla sidor

Om föreningen

Nyheter

Framtiden väljs i kassan

Hälsans fiender

Att förebygga ohälsa

Kost

Kosttillskott

Pillerkulturen

Vården

Alternativen

Folkhälsoexperimenten

Försiktighetsprincipen

En solidaritetsfråga

Press

Alternativa tankar om alternativmedicin

Under efterkrigstiden har det skett mycket på hälsoområdet.

Skolmedicinen har utvecklats till en högteknologisk industri som kan göra fantastiska saker, men fortfarande inte kan snabbfixa en förkylning. Varje vecka matas vi med ett nytt medicinskt vetenskapligt genombrott av ett svenskt världsledande forskarlag. Genombrottet kommer att resultera i en revolutionerande ny medicin eller behandlingsmetod som kan komma patienterna till godo om sådär tio till femton år. Av dessa genombrott kommer ca 3% att nå så långt att de blir till nytta för patienter. Att chansen är liten att löftena ska infrias, mycket mindre än vinstchansen på en Trisslott, berättar man förstås inte, för det skulle förta nyhetsvärdet. Reportagen ger dock god reklam för nya forskningspengar till de världsledande teamen.

Samtidigt har folkhälsopanoramat förändrats markant. Ohälsotalen för svenska folket går inte åt rätt håll. Det blir värre i stället för bättre. Vi har en fetmaepidemi och diabetes utvecklas till en folksjukdom, med det medicinska etablissemangets välsignelse. De har gett kostråd i 30 år som skapar det som man skulle undvika. En annan folksjukdom på modet är utbrändhet. Så finns det en lång rad andra "nya diagnoser" (pdf-fil). Ohälsan handlar till största delen om sådant som forskarna i den medicinska världen inte har det minsta intresse av. Den sorgliga konsekvensen, för patienter som lider av banal ohälsa, är att den kliniska medicinen står handfallen för de största medicinska problemen, för vetenskapen ägnar sig åt annat.

Det finns en utbredd föreställning om att forskarna i den medicinska världen är läkare. Det är en vanföreställning. De som träffar patienter är läkarna som också ägnar sig åt klinisk forskning. Laboratorierna befolkas till stor del av forskare som saknar medicinsk utbildning, eller som valt forskarbanan i stället för den kliniska verksamheten. Patienterna besöker kliniken, inte forskningslaboratoriet. Avståndet mellan prestigfylld forskning och vardagens hälsoproblem är omåttligt stort.

Intressant nog är de argaste kritikerna av alternativmedicinska inriktningar mestadels av den sorten som studerar livet i provrör och är övertygade om att statistiken säger något om individer. Dessutom hävdar de med eftertryck att det som inte är vetenskapligt bevisat, det finns inte. Upplysningsvis pågår livet i samhället och statistiken säger inte ett smack om någon individ. Och, det som vetenskapen faktiskt har bevisat är så lite att det inte gör någon särskilt mycket klokare.

När doktorn är maktlös inför någons ohälsa ges symtombehandling och patienten råds "lära sig leva" med sin ohälsa. Den som inte är nöjd med det beskedet tvingas att söka sig andra vägar. Med ökande ohälsotal och växande flora av nya diagnoser så är det ofrånkomligt att allt fler söker sig till alternativen, och med det bästa av alla skäl - nämligen att de inte får den hjälp de behöver.

Naturligtvis gäller detta inte all medicinsk vård, inte ens den största delen. Dock, det är en växande restpost av tillkortakommanden som undergräver, med rätta, förtroendet för systemet.

Ett av huvudproblemen är den medicinska bundenheten till diagnosen. De nya diagnoserna, och för den delen mängder av gamla välkända diagnoser, är ett slags tillståndsbeskrivningar, och inte alls vetenskapligt grundade. Konsekvensen av att allt hängs upp på diagnoser är att grunden för forskning på vetenskaplig grund urholkas. I kliniken behövs diagnosen, för vi behöver namn på de tillstånd som behandlas, och som försäkringskassan ska ersätta. I forskningen är diagnoserna till större hinder än hjälp. För 100 år sedan beskrevs Alzheimers sjukdom Vi vet fortfarande inte hur den uppstår eller har någon effektiv behandling. Med jämna mellanrum rapporteras genombrott i forskningen, men genombrotten har hittills inte ändrat den fundamentala oförmågan att förstå och åtgärda. Det kanske beror på att Alzheimers sjukdom inte är ett enhetligt tillstånd. Om sjukdomen inte är enhetlig så får vi säkert vänta i ytterligare hundra år innan vi upptäcker att vi fortfarande inte begriper och inte kan åtgärda. Lika mycket nytta som diagnosen kan göra i kliniken, lika mycket skada kan den ställa till med i forskningen.

Det system som drivits fram av det medicinska vård- och forskningsetablissemanget är inte funktionellt efter dagens hälsobehov. Problemet är inte alternativmedicinska metoder, utan frånvaron av idéer och vilja att anpassa det system som finns efter de faktiska behoven.

TV-programmet visade två alternativmetoder som stämmer in på hemsidans undervisningsvideo om kvacksalveri (se länken i början av artikeln). Den ena metoden var en high-tech-metod som via en bärbar dator med passande programvara diagnosticerar och botar allt. Tryck på knappen och patienten blir frisk. Distibutören av denna i dubbel bemärkelse mycket dyrbara apparat gör sig god förtjänst på att sälja apparaten. Instruktionen om hur den ska användas gör brukaren till terapeut. Hugade terapeuter fås att tro på säljmaterialet och erbjuder sedan behandlingar. Den andra varianten var en lågbudgetvariant. Ett fotbad som drar ut gifterna ur kroppen. I båda fallen handlar det om en affärsidé där folk lockas att bli terapeuter av skrupelfria affärsmän. Marknaden är stor och för en del lönsam. Marknaden skapas av skolmedicinens tillkortakommanden. De som mår dåligt vill må bättre.

Någon bra bild av alternativmedicinen generellt ger inte exemplen. Där finns mycket som hjälper patienten att må bättre, och det är ju det hälsa handlar om.

Om ohälsotalen ska förbättras krävs ett omtänkande när det gäller det traditionella vårdsystemet, och också en mer eftertänksam journalistik som grund för den allmänna diskussionen.

Det lär dröja innan vi får se sådana förändringar. Under tiden söker sig patienterna dit där de får hjälp. Verkningslösa terapier kommer alltid att finnas, men de självdör med tiden, utom inom skolmedicinen där de har offentligt understöd. Där någon hjälp ges kommer alltid en marknad att finnas, och där god hjälp ges kommer marknaden att vara god.

Vi bör inte glömma bort att hälsa är en mänsklig rättighet, och det är en rättighet behövande alltid kommer att kräva.